På söndagen tog vi en trip till Piha på västkusten. Det är en av Nya Zeelands farligaste stränder på grund av dess underströmmar och starka vågor. Men badar man inom flaggorna så är det okej och det var fullt med livräddare där, så man kände sig ganska trygg.
Det blev att sola och även ta sig ett dopp. Kan säga er att det var verkligen svinkallt först! Det var så att fötterna isade, jag skojar inte! Men när man väl doppat sig var det mer behagligt, till och med lite skönt, och det var kul att leka i vågorna. På väg tillbaka in till stranden kände man verkligen av strömmarna. Det kändes som om man hade en unge som höll fast ens ben när man försökte gå framåt.
Efter Piha begav vi oss till Karekare, en strand som ligger precis i närheten av den förstnämnda. Där var sanden bronsaktig och glittrade och omgivningen var härligt fin.
Nu har jag förresten varit här i en hel månad! Det har gått väldigt fort, samtidigt som det känns som om jag har varit här längre. Jag trivs fortfarande mycket bra och jag har börjat bli van vid rutinerna i jobbet.
Jag har nu 11 månader kvar i detta vackra land. Det kan tyckas som en lång tid, men om man tänker som så att det är ca 48 veckor kvar och att en vecka går väldigt fort, känns det inte längre som en lika lång tid.
Jag längtar inte hem, men det är saker som jag har börjat sakna.
Jag saknar såklart alla människor - Eric, Susanna och alla i familjen. Och jag saknar även djuren hos pappa.
Jag saknar träningen! Det är svårt att komma igång med träningen här och det är svårare att träna själv. Jag saknar alla på klubben som peppar en och jag saknar möjligheten att sparka på mits.
Jag saknar mörkt bröd, lax, sill och svensk färskpotatis.
Och jag är avundsjuk på er som börjar få vår. Svensk vår är ju ändå något av det härligaste som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar